I parti och minut

Hej vän,

åter tillbaka i etern efter en tids paus, rastkvart. Och solen har sin gång. Ska svara på en fråga en annan gång, nu vill jag reda ut och därmed basta.

Fraser som förföljer mitt samvete:

Att ta parti.
Att vara partisk.
Att agera opartiskt.
Att sitta i en jury.
Att bedöma, döma ut.
Att ha och vara och välja för egen vinnings skull, i det långa loppet.

En inre monolog, urklipp:

Något jag aldrig klarat av är inställsamhet och dolda handlingars agenda.

Ävensom:
Att inte kunna men låtsas.
Att kunna men inte våga.
Att hellre smickra än göra gott.
Att låtsas om att man inte visste.


Hur det pockar sig i porten, lille far (fritt efter Hjalmar):
Lilla pölen Landet med sin
grande grande Jury
fäller kommentarer hit och dit

den redan utvalda besitter kvalitet.

Godnatt jord.
Jöran

Pysslingasyssla

Dedikerat till ingen.

Det kan vara svårt att göra klart för sig vilka meningar som allra bäst passa samman: exempelvis denna dag. I början fanns ordet bevekelsegrund samt tätt intill stod murveltaxi. Efterforskningar visa att dessa möjligtvis höra ihop.

Det är söndag. Helgen har tillbringats på en kyrkogård.

Korta ljudrör genom skallen: det finns ett ljus framöver, det faller snö, så småningom.

Lägger ned nu, måste förbereda mig för vintern.

Jöran

Mortes

Det kan inte vara sant. Jag måste drömma.

Vaknade strax före klockan fem av en smäll från parkeringen, tänkte: nu slog han sönder en ruta till. På samma Saab, den röda. Satte mig upp i sängen, lystrade. Det blåste ännu ordentligt, ven uppifrån taket. Drog på mig tofflorna, ut i hallen, på med rocken, nycklarna med. Det blåste rejält utanför porten, spejade. Inte en mänsklig rörelse i mörkret, bara vind och löv och luftdrag.

Gick en runda kring parkeringen, varenda ruta var hel, tomt men fullt av bilar.

Tyckte mig se att det rörde sig någon i porten 23, någon som stod och tryckte?

Kallt som tusan under rocken, tofflorna något blöta.

Närmade mig porten. Där var han! Lutad inåt lä. Jag gick förbi, försökte registrera detaljer i ögonvrån, ville inte vrida runt och medge att han fanns. Pinnade på ett varv kring huset, vände så hastigt tillbaka. Han stod kvar. Stannade intill. Han höll en katt i famnen. Stod en stund.

Är det några problem? Nickade mot katten. Är det din?
Den är min.

Jag tittade på den en stund. En rätt så tjock, antagligen en som vanligtvis bara var inne, katt.

Jag konstaterade, lite för mig själv, att det var dags att gå hem och sova. Jag nickade till, som grannar kan hälsa på varandra. Han nickade tillbaka, nästan obemärkt och böjde sig, lät katten ta steg bort på vägen. Först gick den långsamt, något tvekande. När jag följde efter hastade den iväg, kilade in i rabatten och försvann. Jag tittade efter den en stund.

Han stod vid porten till mitt hus.
Mortes är min katt, min enda vän i världen.
Du lät den gå.

Jag stannade ett tag, någon slags samhörighet där i blåsten.


Kikade ut genom fönstret och såg hans ryggtavla försvinna bortåt ljuset. Morgonen på väg och jag kunde inte förmå mig sova.

Trötta tankar från
Jöran

Strategiska beslut

Bäste vän:

rådvill söker sig om, undrar om planer och vilja

Dagen har tillbringats med diarieförda kontrakt, programplaner och styrelseprotokoll. Detta rännande på Stiftelsen tar musten ur mig. Inte nog med att jag tvingas åka hiss och stå som en annan pojkvasker och vänta på att fröken T ska öppna ytterdörren - jag måste dessutom äta i en matsal med högt i tak. Rösterna förökar sig i utrymmet mellan schakt och kontrollrum.

Herr L:s kontor ser ännu ut som rörans centrum. Jag förstår mig icke på den karln. Vid mitt förra besök hos Ordföranden talade man om mödans verk och nickade manande mot L:s halvslutna dörr. Att högarna icke falla ur sin position!

Men jag ska inte bara klaga. Ljudnivån i Stiftelsens korridorer är betydligt behagligare än på min Institution. Dessutom använder man sig av en kaffemaskin. Och fröken T ser alltid till att det finns bulle eller kaka.

Papprena fick plats i portföljen.

Allt för denna stund.

//Jöran

Litterär fiktion

Omtagning!

Ibland fungerar det inte att skriva som jag tänkt mig skriva. Det jag just ikväll ämnade förmedla försvann under pekfingervalsens vändning. Det märkliga är att det alltid dyker upp meningar som inte har med mig att göra, inte det minsta med mig att göra. Och dessutom hopas ord på varandra, som...
fläskschnitzel
råttslakt
mordgåta
tolerans
mångkulturalitet

Mina försök att inte påverkas av det mediala gläffsandet går nog så ofta åt fanders. Morgonens promenad fick ögonen att dras till löpsedlar med oväsentligheter. Det mesta ter sig oväsentligt då det skrives fram över en löpsedel
pensionär
brysselkål
flygplanskapning
pinochet

Det mesta faller omedelbart i glömska. Funnes det ett intresse av mina minnens dolda skulle jag publicera - på säker hand - tjugoåtta volymer med svunna ord, byten och konsekvenser. Jag skulle rada mängder efter varandra av sådant jag tagit till mig för att sedan sortera bort. Jag skulle dessutom kunna ge ut appendix med förkortningar av både ord och längre sentenser, som rådsl. för rådslagare; mung. för mungleomerad; tin. le. för tintomaras leende mm.

Giv mig ett ord på vägen!
Megasus.

Allt för denna afton,
Jöran

Samlade tankar i kvällningen

Mina vänner och otaliga bekanta,

intentionen med detta skrivande har alltid varit ett komplement till mina dagliga efterforskningar - och forskandet i sig - på Institutionen. Dessvärre har (under den senaste tiden) mina tankar fördunklats av allehanda projekt: sångsvanens flykt, hennes vingslag, det groteska arvets symbol, tecknet som får gränsen att brista etcetera etcetera. Kort sagt: projekten förleder min tro.

Det börjar bli tomt på Institutionen. Forna tankars skallar har fallit ur och glömts bort, grävts ner i jorden. Döden gör sig gällande bland vanligt folk också. Rut med fingret har packat kartongerna, sekreteraren på Bio likaså. Intendentens klackar rör sig inte lika hurtigt uppför trapporna längre. Flåset följer ljudande därefter.

Cigarrerna smakar dock utmärkt, mina sinnen är i fulla bruk. Det enda jag innerligt saknar är Tvätthörnan AB som ävensom blekte och stärkte allehanda underkläder.

Allhelgona närmar sig. Midsommar ligger mer bakom än framför. Saknaden tar vid där längtan sakta dör bort. Skulle jag erkänna något denna kväll vore det just detta: all min längtan leder slutligen till samma livsmål, samma karga natt med alla andra. Men än fyller jag lungorna med rök och känner hur jag lever.

God kväll önskar
Jöran

Naken kejsare

Bullshit
är vad det är
och stavas som det låter


Jöran, trött på denna yta
trött på alla ord som inte säger nånting alls

Förkylt också!

Denna hosta flår mig levande
ett rivjärn i halsen
får mig stapla oväsentligheter
på varann
står på kö långt ner i halsen

hooost host host
atjoo hej vad det går!

Eder Jöran, åter från semestern men ack så förkyld

Saker och sånt man söker

Jag fick en hälsning härom dagen och en inbjudan att uttala mig om följande aspekter av Boken:

1. En bok som förändrat mitt liv:
Menniskans härledning och Könsurvalet af Charles Darwin, Albert Bonniers Boktryckeri 1872

2. En bok jag läst mer än en gång:
Ärftlighetsforskning. En översikt av metoder och huvudresultat av Arne Muntzig, professor vid Lunds universitet 1953

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö:
Människan - hennes uppkomst och utveckling av Wilhelm Leche, professor vid Stockholms högskola 1915

4. En bok som fick mig att skratta:
-
5. En bok som fick mig att gråta:
-
6. En bok jag önskar hade skrivits:
Jöran Gunnarson av Olof Lagercrantz

7. En bok som inte borde ha skrivits:
Bibeln i Bibelkommissionens översättning 1999

8. En bok jag just nu läser:
Om konst och annat av Richard Bergh 1919

9. En bok jag nyligen läst:
Richard Bergh - konstnär och kulturpolitiker 1890-1915. Akademisk avhandling av Birgitta Rapp 1978

10. En bok jag har tänkt läsa härnäst:
Skönhet för alla av Ellen Key 1904

11. Skicka vidare till fem bloggare:
Jag sänder vidare dessa tio "bokbud" till fem av er som läst detta!


Hälsningar från en ännu semesterfirande Jöran

Portföljdata

Kollegor och bekanta,

jag tar mig friheten att stjäla tid från en plats som hör hemma i det offentliga livet. Mitt rum är mitt, inga ljud letar sig fram genom korridoren. Cigarren ligger och väntar i västfickan min.
Gunilla ockuperar kopiatorn.
Högslätt håller föredrag i Wien.
Intendentens klackar kläffser upp och ner i trappen, den gälla rösten invaderar överallt.

Det börjar likna poesi, banne mig!

Mitt egentliga syfte med att stjäla tid från en annan värld var att förtälja om Urban Stålkrakes portfölj, den bruna i skinn som en gång tillhört han fader, Johan, som i sin tur ärvt den av en skröplig kantor tillhörande Bruks socken. I ett av facken på portföljen förvarades ett illa slitet brev. Snirkliga behagliga bokstäver skrivna av friherinnan Magdalena Patrask den yngre

Gud nåd i himmelen,
läto vi icke de syndiga stackarna rymmas under sköra vingar?
Blod faller i droppar ned, samlas i hjärtats sjö.
Glädom oss alltid, leendes själ, lyckan att famnas och

Dessa ord följs av spretiga burdusa bokstäver i hård kontrast

Hon måste lära sig att hålla avstånd.
Hon måste lära sig att be en bön,
att inte lättfattligt antändas och i fördärv brinna upp!

Sedan följer den finkänsliga stilen igen

Oh, min älskade, gläds med mig inatt, låt mina fingrar följa din nackes välvning, dina ögon,

vänd bort ifrån mig dina ögon, ty de hava underkuvat mig, ditt hår är likt en hjord av getter som strömma nedför ---, dina tänder likna en hjord av tackor, nyss uppkomna ur badet, allasammans med tvillingar, ofruktsam är ingen ibland dem, lik ett brustet granatäpple är din kind, där den skymtar genom din slöja.


Brevet avslutas med tvenne blodröda fingeravstryck.
Portföljen står här på mitt rum men ägaren är försvunnen.

Lyckosam dag önskar eder Jöran

Till Elsa

Vissa ting går utmärkt att tala om, andra fastnar på tungan, av rent obehag: om jag säger detta kan det få svåra konsekvenser. Dessutom minns man att den snabba tanken inte alltid är den bästa. Rent logiskt sett borde man vänta med att släppa sina alster till dess kroppen ligger långt ner under jord, som aska, ren aska. Därför väljer jag det jag ämnar yppa med största precision.

I min ungdoms dagar hade jag en bekant, en högst charmant person av hög rang och vän av bättre ordning. Han var några år äldre, en jag hyste avund till men mest en aktningsvärd beundran. Blond, rak och nordisk.

Jag lärde känna honom när kriget tagit slut. Han var på besök och jag låg vid Uppsala. Vi träffades genom en gemensam bekant, Rikard, vars sympatier ännu låg på vad vi kallade "den andra sidan moralen". Vi presenterades för varandra. Hans ögon gnistrande blått mot den brända huden. Han var på besök, bodde sedan ett par år tillsammans med sin bror och mor i Argentina. Det var klimatet: det nordiska kalla och fuktiga klimatet hade så när tagit livet av hans mor. De tog båten över Atlanten, bosatte sig högt upp i bergen i en svenskeby.

Han var målare liksom sin bror.

Han flyttade tillbaka hit någon gång under 70-talet, när de flesta av oss glömt bort att det ens varit ett världskrig. Många stora idéer trängdes om tidens utrymme, många engagemang riktades mot andra platser, andra krig. Hans mor var död sedan länge och själv hade han avverkat åtminstone fyra fruar, måhända fler. Det fanns gott om fruntimmer i Argentina berättade han i ett av de sammanlagt åtta brev han skrev.

Han bosatte sig i kungl. hufvudstaden med sin sista fru, också hon en kvarleva från den sydamerikanska svenskebyn. Högst upp, en paradvåning med rum för alla antikviteter de lyckats samla på sig. Det inkluderade en stor samling hjälmar från "den verbale preussarens tid" med kors och svart och silver.

Jag blir trött inför minnena. De är döda nu, de flesta gamla bekanta, alla vänner. Inte alla, du finns kvar. Minnena. Ögonblicken, bilderna från förr. Hur världen tedde sig, hur nyanserna skiftade, hur historia skrevs. Snart finns det ingen kvar som kan berätta, snart finns det ingen kvar som håller beslutsamt fast, med åldrade men starka händer kring en bok med alla våra berättelser och minnen.

Jag lånade en bok om hans måleri på biblioteket. Jag läste raderna text under varje sida, varje målning. Det jag såg stämde inte med det som texten sade. Han målade av sig, målade människor som solbadar på stranden i ett sydamerikanskt land, målade folket, bönder som plöjer i jord, slaktaren i boden, inhängnader med gamla får.

Jag ser hans minnen, det gråa i huden som vore de inte alls levande, som vore det uppradade och dömda, som kropparna av djur och det mekaniska i fabriken, att sanden är aska och mörker i ögon som ber om nåd, som ber om liv och skorstenarna med röken och liken som väller fram ur slaktarns bod. De här staketen är inhängnader med taggtråd och murar och stängsel.

Han levde i ett nytt land men målade minnen från ett annat.
Målare. Soldat. Betydelsebärande man av rang.

Studenten var jag. Du träffade mig under denna tid, Elsa, minns du hur nästan dåraktigt jag uppskattade fåglarnas sång och ekbladen så skira om våren?

Förlåt att jag inte vågade ta steget ut,
säger Jöran

Spegelväta

Vänner,

det har slagit mig på sista tiden, att livet går passé. Måhända borde jag ha tänkt på detta fenomen så mycket tidigare, mitt liv är snart passé. Ett obehag, ett illasinnat samvete kläcktes fram och krälar runt bland vindlingarna i min hjärna. Mitt i allt det hjärngrå innanmätet ringlar sig ett något, något okänt, ett blekkolorerat men ändock liknar det en färg.

Jag känner inte längre igen mig. Fann sig stående i gathörnet med en kamerarem runt halsen, med ett linsskydd i fickan och ögon som sökte efter något, inte vet jag vad. Senare fann sig stående framför en kroppsspegel på Åhléns. Det var jag på bilden, orörlig och läskig.

Ingen hittar någonting. De sökte inombords, förbryllande, jag lovar. Där jag trodde sjukhusväggarna tog slut stod män i min egen ålder på rad med händerna utsträckta med vita piller eller svagt gula. Jag slog dem ifrån mig, men ögonen går inte att bli av med. Det darrade i dem, ihållande, nästan obemärkt men ändock lika påtagligt som stjärnfallen om natten.

Förlåt mig Elsa, förlåt mig för Knut. Förlåt att jag lekte med elden.

Är detta det han kallade ångest ber jag om dina allmosor, din vitaste bön.

Vänner!
Må detta tillstånd vara snart förgånget, må styrka kraft och mod komma detta sinne åter.
Säg: ta sig i kragen, lyft sig i nackskinnet, slit sitt hår!
Alla goda ting är tre så bered en väg och maka plats, ty snart kommer herren åter!

Eder Jöran

Hjärnridå

Så,

det for en röntgenstråle fram och inte blev jag bättre, låg avlång men inte avslappnad, spänd som en sträng matades kroppen in i en stor stilla tunnel, som gjord att rotera. Det gjorde den, en del av rotorn var uppdelad i flera liksom ringar.

Jag känner mig ovanlig till sinne och till mods.
Avtappad på det väsentliga.
Likt en skanner avläste den mig i bitar, slamsor, fina skivor färg.

Lista över orörliga ting:
- min hjärna
- en karta
- magnetkamera
- fixerad
- kontrastvätska

De sökte något men hittade inget.

De där bilderna, avbilderna de tog, som kameran och skannern tog. Tumörer är små saker som inte är att leka med. Därför var det viktigt att leta två gånger. Den första metoden var visserligen både medicinskt teknisk och kliniskt beprövad men visade inte någonting. Den andra metoden var exakt lika medicinskt teknisk och kliniskt beprövad och visade heller inte den något anmärkningsvärt. Ingen förändring i hjärnan.

Det finns ett fel någonstans.
Symtom finns det gott om men ingen förklarlig orsak.

Hade jag fått det i ena eller andra testikeln eller prostatan hade det antagligen inte alls varit något problem.

Vita fingrar i analen.
Tryck. På knä dessutom.

I detta stålrör som tycks snurra kring en axel, min axel, mitt synfält, det rubbade, en trasig nerv.

Inte ens min titel manar till triumf.
Här är alla lika.

Förhoppningsvis på återseende sjunger
Jöran från duschen

Rapportteori

Bäste Patrik,
i egenskap av överordnad vill jag att du lär dig vad som är rätt.
Jag har alltid haft som princip att uttrycka saker och ting med stringens, mycket enkelt, med en rättfram tydlighet. Detta vill jag att du registrerar och lär in.

Vetenskap är att veta saker.
När du får din doktorshatt förstår du vad jag menar, inte förr.
Kunskap är en verktygslåda. När du disputerar får du nyckeln till denna, inte förr.
Doktorshatten är beviset på att du är intelligent, intellektuell och inte som alla andra.
Doktorshatten är de smarta förunnat - märk orden: en man för sin hatt.

Detta överlämnar jag i största förtroende, vårda väl.

Råd och anvisningar vid identifiering och inre spaning i allmänhet:

Registret är vårt minne.
Låt det veta, vad Du inhämtat.
Anteckningen i byrålådan har möjligen berikat Ditt men inte rotelns vetande.
Låt därför registrera!
Först därmed utökar Du rotelns förmåga att besvara de ständigt återkommande frågorna:
Vem är det och vad är känt?
S. Äpo 1953

Dessa ord har varit mångens ledstjärna under många, många ord.
Låt de också vara dina.

I bästa välmening
Professor Gunnarson

test

ett två
testing

hör ni mig?

GÄSTBLOGGAR (PB igen och densamme)

Hej!
Jag för min del är inte lika spontan och självsäker som mina överordnade, jag måste väga varje ord. Ty tiga är silver och tala är guld. Se där! En tanke ilade förbi men jag hann inte fånga upp den innan den for iväg och matrialiserade sig, bortgjord för alltid.

Jag är glad att jag inte är kvinna.
Alltför stort mått av eftertänksamhet kan få världen att stanna.
Mina minnen behåller jag gärna för mig själv.
Stora ord kan få mindre att verka banala.

Tack professor Gunnarson!
Om jag får välja blev jag lite mer som Du.

Patrik C Bengtsson
Institutionen för Banal Art
Avdelningen för Mindre Vetande

GÄSTBLOGGARE (PB)

Hej så var det dags för mig att berätta vad som är i görningen.

Det fria arbetet kräver ansvar och insnärjningar: även om min föreställning om det bildade högsätet var både spekulativ och aningen naiv, måste jag ändå säga att besvikelsen ständigt hukar bakom knuten, redo att gå till attack och anfalla. Att vara på bettet, så säger man. Att tänka stort är rätt men att tänka rätt är större. Det finns alltid någon som sitter inne med en bättre sanning än den du har, var så säker.

Imorgon far jag ut på arbetsturné. Säljer min själ för lite vatten. Törsten är ständig, längtan är hel. Finns det något jag saknar?
Mitt själv.

Förlåt Professorn, att jag inte utnyttjar detta fria utrymme till upplysning utan egots dekadens.

Och tack ändå för att han upplåter sin blogg åt mina tankar, säger

Patrik Bengtsson
Inst. för forntidsfolk och -fiskare
avd. för bättre vetande

GÄSTBLOGGARE (igen och samme)

(melodi: Jag vill tacka livet)

Jag vill tacka Jöran
för allt som han har gett mig
ett utrymme i tiden
en lucka emot rymden
en glänta här i skogen
en frihet intill orden
en plats att vila hjässans inre
att finna minnets inre finne


Tack!

GÄSTBLOGGARE

Hej
först vill jag rikta ett stort tack till Professor Gunnarson för att han upplåter sin plats på bloggen. Som oansenlig arbetare på samma institution hade jag då rakt inte förväntat mig denna generositet, synnerligen inte med tanke på andra saker som hänt under vårens framfart.

Tack Professorn, än en gång!

Vad vill jag? Vad är syftet med att jag tar detta utrymme i tid och rum?
En vilja att förmedla något, givetvis. Jag har ett antal ting på hjärtat:

1. Förundran över Hagamannens tillblivelse och utkomst.
Kan Ondskan falla ner i en människa precis som Guds son föll ner i Jesus?

2. Ska jag orka mig igenom mitt senast inköpta Bokus-kap?
Galenskapens gåta - psykologiska, sociala och biologiska modeller för schizofreni

3. Finns det en mening eller flera?
Alla dessa yrkesroller och lönekuvert när ändå längtan är att skapa


Alla goda ting är tre.
Tack igen Professor Gunnarson!

säger Patrik Bengtsson
Institutionen för Arbete och Tidsfördriv
avd. Minnesteknik

Kreti och pleti

Hej och tack för senast!
Jag känner mig frisk och kry och återhämtad efter "den gamla syndens utbrott", inte trodde jag att det skulle bli en sådan kraftig reaktion efter alla dessa år. Vildvinet och ärtpåsen passade utmärkt som rehabiliteringsredskap, mycket bättre än väntat. Tack igen, jag kan inte tacka dig nog.

Efter förfadernostalgi (för inte kan du kalla det för historia?) rann sanden genom timglasmidjan och tåren på din kind. Det där sista myntade Tor Krävens, minns inte årtal men nog kan det ha varit tidigt 50-tal? Tor den gamle skojaren, med kräklan av mässing och "biblen under kudd". Möjligtvis sent 50-tal. Hedenius rasade i U-sala och än mer rasande var trosamfundets väktare, helt utan ärligt uppsåt men med ett hejdundrande krut under durken! Det var tider må jag säga.

Påpekar också att det förmodligen var jag och inte du som "garvade ner sig" i nostalgiens udda ruta. Ett ben på tvärs och det andra någon meter före. Så sant som det var sagt - dunkelt sagt är alltid dunkelt tänkt, inga undantag men några regler.

Grågräset frodas och lärkan flyger bi. Låt dig aldrig fångas!

Högaktningsfullare kan det knappast bli, säger
eder Jöran

Andromorf

Y,
ingen här att tilltala.

"El donde es proto? Mass ver kommen bit und alles tera vera. Yosso habit comprende, el toro bitabende es masal. Yinka yinka lello plent! Hassma blanka tres ver boten."

Du kallar mig höstlöv.

Död sedan länge.

Möjligtvis var det den händelsen som gjorde att jag blev intresserad av elefanter.

/JG

Mitt i mellan, mittemellan

Högslätt, din gamle drummel,
kan du hjälpa mig?

Det finns en hel del saker och saker om ting som gör mig etter fundersam. När prepositioner gäller och när regler för prepositioner gäller. Jag hörde förresten någon säga sig syssla med prepositioner på regeringskansliet, eller om det var propositioner på grammatikkursen. Du hör: jag sammanblandar det huller om buller samt kors och tvärs.
Det jag vill säga är sannerligen inte helt okomplicerat, därav "det dunkelt sagda" men icke "dunkelt tänkta" som käre T uttryckte det.

Mitt i mellan.
Mitt emellan.
Mittemellan.
Mitten mellan.
Mitt i. Prick prick prick...

Jag säger egentligen inte rent ut utan förmedlar och drar konsekvenser. Åtminstone säger herr B Nilsson så och det kan vi inte klandra honom för. Jag förstår inte riktigt hur han har tänkt sig, om det ska vara en skillnad i själva meningen.

En gång tog jag B Nilsson för galen. Jag vet nu att så inte är fallet.

Tack käre vän för tiden du tar dig, hälsar
Jöran

Not Nat but King Cole

Ester,
här är avsnittet jag lovat dig så länge. Målningen har jag avbildad i boken framför mig, ståtligt, en mycket vacker komposition. Cole var en av den amerikanska kontinentens allra största målare, men oftast ihågkommen mer på grund av sin Niagara. Detta är således den tredje av målningarna i "serien" eller eposet:

"... The Consummation of Empire, skildrar en triumfprocession i staden vid den gamla viken, där segraren i ett krig hyllas med blomsterkransar och jubel av sitt folk. Han är iklädd en purpurröd mantel, han färdas i en vagn dragen av en elefant, och han är just på väg över en praktfull bro mot en stor triumfbåge. En jättestaty av segergudinnan Minerva reser sig över den hamn, som viken har byggts ut till. Här har människors energi, kunskap och smak samverkat för att skapa en höjdpunkt av civilisation. Det är strax före tolv på dagen, tiden tidig höst."

Kunde jag skulle jag försvinna ett ögonblick rakt in i tavlan.

Hälsningar
Jöran

Arbetets frukter

Kollegium!
Vid min uppnådda ålder och position kan man låta släppa ut en och annan sanning över tröskeln: det allra bästa med att ha ett arbetsrum med tillhörande pinaler är att kunna stanna hemma och läsa liggandes i mjuka soffan. I klartext - fördelen med arbete är valet att stanna hemma.
Denna grå och obekvämt slaskiga måndag vägrar jag helt enkelt.
Och det känns bra, mycket bra.
Viktiga artiklar har jag skummat genom, strukit under prominenta ord. Utmärkt blev det flera gånger. Det är nästan som skulle man inte yttra ett endaste ord till i denna värld - det finns redan alldeles för mycket skrivet.
Hos doktorn gick det bra. Ordinerades tre droppar i vardera öra tre gånger per dag i en veckas tid. Sedan blir allt bra igen. Doktorn avrådde mig å det bestämdaste att sitta med hörlurar på. Konstruktionen hörselgång - mellanöra tillåter nämligen inte några tilltäppningar. Vore jag telefonist finge jag meddetsamma sluta.


det ringer det ringer, säg vem kan det vara, skynda sig att svara

Allt för idag hälsar
Jöran

Skidor utan hopp

Kamrater kamrater kamrater!
Helgen tillbringades i vidders vy och karga fjäll, pass opp i backen därnere! Nej, denna gång lät jag kälken stå kvar på sin plats intill vedhögen - ett par lagg och så var det jag som gav mig av att bränna valla. Och som det gick, röda luvor och småglin for som vantar ur spåret när Gunnarson ångade förbi!
Nåväl, jag ska inte hetsa upp mig över saker och ting som numera är historia.
Solen gassade som på påsklovs tid, men kyligt det var det om natten. Stugan trivs jag i. Fårfällen värmer om baken. Ljuvlig pilsner i immigt glas.
Jag vet vad jag borde göra men struntar totalt.

"Gräm dig icke så länge tuppen gal" sade en gammal och vis en.

Arbetet står inte helt still, men nära nog, som en trave.
Det är betydligt lättare att blåsa ut ljuset än att släcka det med en tanke.
Jag väntar vår, väntar svanars sång genom nejden.

Jöran

Linet och vallmon, blomma och bi

Bästa Ester,
jag vet inte riktigt vad jag ska tro när dina insinuationer drar iväg åt än det ena, än det andra hållet. Det du sade sist på telefonsvararen får här ett sanningsenligt men enkelt svar, även om jag inte formulerat orden alldeles själv.

Den makt som drager oss till varandra kalla vi för kärlek. Men blott och bart den omständigheten att vi dragas, att vi måste växa för att förenas, visar att vi leva skilda från varandra. Och en skilsmässa från den man längta efter är smärtsam för båda parter.

Dessutom måste jag tillfoga följande kommentar - som visserligen heller inte är alldeles min egen men som ändock rymmer en ansats till vidare tanke. Läs gärna något rådgivande verk av dr Marie Stopes för vidare upplysningar.

En kvinnas kärlekshunger är i själva verket en rent fysiologisk hunger efter vissa kemiska substanser, som hon själv sakna. Dessa substanser, som avsöndras av mannens körtelsystem, insprutas vid ett normalt könsumgänge i hennes underliv tillsammans med säden, och de upptagas av kvinnans vävnader och införlivas med hennes kropp. Den lesbiska kärleken kan därför omöjligt vara likvärdig med en förening mellan man och kvinna, även om den bereder kontrahenterna tillfredsställelse för stunden.

Nu hoppas jag att dina påhopp slutar.

Jöran

Brevet från Ester

Söndag. Känner mig något sentimental. Kan ha med kyrkan att göra. Måste tvunget bikta mig. Bekännandet, be om syndernas förlåtelse. Det finns ingen evighet. Allt tar slut. Du kan håna livet och skratta döden i ansiktet men kalla aldrig din medmänniska för en fåfäng idiot.
Jag ber om tillstånd Ester för att dela med mig av ditt brev (även om det var länge sedan).

----------------

Käre Jöran,
hjärtat mitt värka, handen darra, bokstäverna fladdra, denna mening se märkligt nog svagare ut. Det som måste sägas måste sägas här i detta nu. Men först:
Minns Jöran rågfältet, minns han linblommas blå och vallmos röda? Minns han fjärils dans och svanors flykt? Minns han stigen som slingrade ner mot å? Minns han huden? Så len den var.

Jag minns allt och glömmer det aldrig.
Jag vågade och ångrar det ej.

Trots min moders varning for jag sedan, lämnade det trygga, lämnade "båten" där vind för våg. Mycken motgång fick jag känna på, pekfingrar i luften, höjda ögonbryn. Världen var så mycket större än jag nånsin kunde ana. Människors avund och rädsla hade jag då rakt inte räknat med och här måste jag säga det:
Han kan håna livet och skratta döden i ansiktet men att kalla mig, en medmänniska, för fåfäng idiot, för detta förlåter jag honom aldrig!
Ester

Till den talande

Min bäste Högslätt idag igen,
visserligen förstår jag inte varför han envisas med att komma med kommentarer om mitt förflutna inom Timmerflottans hägn: han borde inte göra detta etter värre. Benet mitt som aldrig riktigt ville vara med, som hängde halva steget efter - så är det inte nu. Hade jag inte lämnat älvdans och stockhopp för karlarna som passa bättre hade jag inte befunnit mig på platsen där jag befinner mig i detta här och nu.
Så till svaret jag måste ge dig - ett rungande nej! Jag har inte för avsikt att "låta prästen dö", det finns ting i denna värld jag ännu inte har en aning om. Jag vidmakthåller denna inställning till min egen död, först då får du döma efter vetande och tro. Jag anser att den sk låtsasvärld du letar efter eller famlar runt i inte är samma värld jag talar om. "De andra talar om träd som bildar stora skogar" säger du. Och jag vet inte riktigt vad (eller vilka andra) som du syftar på. Lövskog, tallskog, granskog, bokskog? För min egen del tycker jag eken passar allra bäst på öppna fält.
Nu ska jag vila sinnet och ta en rasktakts promenad.

Vid gott mod hälsar
Jöran

Otippad vinst

Högslätt din gamle räv,
efter ett inte alldeles kort samtal med Frykdal står det klart för mig att det var undertecknad som drog det kortaste strået- man får lyfta på hatten och buga. Måhända får vi avblåsa the championship? Mina betar får således, från denna stund, betraktas som fullständigt värdelösa?

Skam den som ger sig.

Än är handduken inte kastad.

Värre har man varit med om.

Visselpipan ljuder inte på den här sidan plan, så se sanningen i vitögat Högslätt! Så länge det finns rörelse i lekamen fortsätter jag kampen.
Jag tar fram mitt bryne och slipar yxan.
Bered dig på ännu en rond, hälsar
Jöran

Spatial, förflyttning

Gamla som nya vänner, idag har jag återigen upptäckt vilka enorma landvinningar som kan göras från denna plats.
Jag reser icke men reser ändock, suckade den håglöse.
Dock måste erkännas: tiden tänjer sig inte nog tillfredsställande för mina ändamål.
Tanken var som så, att ännu en historia skulle förtäljas för Ester.
Som hon ber, på bara knäna böjer sig ner.

Intet är som väntans tider

Detta vet jag mycket väl.
Gokväll önskar
Jöran

Rikard Stålkuulas handske

Ester, allas vår Mälardrottning:
här kommer nu en gång för alla historien om Rikard Stålkuulas handske. Istället för att återberätta låter jag Mait Lotaanens finlandssvenska stämma ljuda.

Det var på morgonen strax efter solen vanligtvis, när molnen var försvunna, brukade träda fram bakom ladusvalans boning, Pingstkyrkans i Morsis tegeltäckta tak. Pissljumma ränder på ett akvarellpapper, tänkte Hede där han gick längst med gärdesgårdens östra sida, för liksom pissljumma ränder såg ju vägen ut. Istället för en hel körbana var där två halvt vattenfyllda traktorspår att välja mellan.
Om han nu inte ville gå vid sidan om.

Hede halvsvor som sig brukligt var om morgontimman, som ett tjursurt svar på kyrktuppens gnisslande rörelser i tornet. Tuppen som var högst upp och såg längst i Hedes by. Hede stannade vid kyrktrappan och spejade omkring: inte en endaste själ verkade vara vaken. Prästen låg ännu i säng och mornade sin frilla. Lillkalven i kätten stilla stod.
Bara Hede var vaken.

Han klev bredbent uppför trappan och sköt upp kyrkporten. I mörkret famlade han sig sedan bort till koret, fick fatt i ett stearinljus och satte veken i brand, svepte med ljuset framför altaret.

Tavlan visade Gabriel med stora vida vingar.
Ängelns öga gnistrade i skenet, silvervita krans.

I hålet under träsärken var handsken fast: kalvskinnsfingrar försvunna. Rikard Stålkuulas sista men ack så osjälviska handling. Han lämnade sin handske en vinterkall natt, lämnade den att värma en ängel. Aldrig syntes han i bygden mer, men handsken finns kvar att beskåda.
Hede satte ljuset i staken, drog av sig mössan och läste en bön.
Snart var det hans tur att lämna.

Mer om detta förtäljer inte Mait, men Hede lär ha tagit sig över Bottenhavet och bildat en egen tapper klan. Sångare, skomakare eller bönder, om detta vet vi idag ingenting.

Minns din röst och minnet ska sjunga, som Holken lär ha sagt.

Eder Jöran

Mildrande greppet sinar

Tvåtusensex tack för tillslaget, ack för nya året! Vänner, aldrig trodde jag vi skulle få uppleva fyrverkeripjäsen tillsammans igen, skrumpna kroppars ände. Pånyttfödelsens tid sprang förbi, nu gäller det att bida medan järnet ännu är mjukt. Slå banka, ty snart sinar det mildrande greppet om mossa metall.
Glädje åstad.
Sol skiner in genom fönster.
Snön ligger mjuk över trapp och sten.
Tanken flyr tundran, liknar en flåsande jycke.
Detta, minna vänner, är min värld och jag lämnar den aldrig.
Ta väl hand om er till dess trettondagsafton är svunnen, det händer saker när man minst anar.
Eder tillgivne trogne
Jöran