Spegelväta

Vänner,

det har slagit mig på sista tiden, att livet går passé. Måhända borde jag ha tänkt på detta fenomen så mycket tidigare, mitt liv är snart passé. Ett obehag, ett illasinnat samvete kläcktes fram och krälar runt bland vindlingarna i min hjärna. Mitt i allt det hjärngrå innanmätet ringlar sig ett något, något okänt, ett blekkolorerat men ändock liknar det en färg.

Jag känner inte längre igen mig. Fann sig stående i gathörnet med en kamerarem runt halsen, med ett linsskydd i fickan och ögon som sökte efter något, inte vet jag vad. Senare fann sig stående framför en kroppsspegel på Åhléns. Det var jag på bilden, orörlig och läskig.

Ingen hittar någonting. De sökte inombords, förbryllande, jag lovar. Där jag trodde sjukhusväggarna tog slut stod män i min egen ålder på rad med händerna utsträckta med vita piller eller svagt gula. Jag slog dem ifrån mig, men ögonen går inte att bli av med. Det darrade i dem, ihållande, nästan obemärkt men ändock lika påtagligt som stjärnfallen om natten.

Förlåt mig Elsa, förlåt mig för Knut. Förlåt att jag lekte med elden.

Är detta det han kallade ångest ber jag om dina allmosor, din vitaste bön.

Vänner!
Må detta tillstånd vara snart förgånget, må styrka kraft och mod komma detta sinne åter.
Säg: ta sig i kragen, lyft sig i nackskinnet, slit sitt hår!
Alla goda ting är tre så bered en väg och maka plats, ty snart kommer herren åter!

Eder Jöran