Beroendet avtar, avatar

Vänner!

Jag önskar det vore 1986 eller 2061 och inte nu. Jag är trött och sliten, deprimerad, tungsint och allmänt obekväm i tofflor och pyjamas. Jag sitter inte hemma, jag är inte på ön, nej jag hasar mestadels omkring och snurrar runt i korridorerna. Jag är installerad, inkluderad och på eget bevåg inlagd på klinik nära Ödeshög. Jag önskar det vore februari 1986. Eller om det vore juli om ett antal långa ovetandes för egen del döda decennier. Att det som far fram över himlen är Halleys och inte ett rödhårigt troll Oort, min avatar. Jag trodde väl aldrig avatar om mig själv. Under flera månader har jag enbart blott och besinningslöst befunnit mig i Oorts form, kropp. Fan ta alla teknikers under med grafikkort och fan och hans moster.

Februari 1986. Stjärnor, nattsudd och Halleys komet. Jag stod som Aristoteles och stirrade, häpnade över avståndet och närheten, hur synkrona vi var men ändå separerade. Som vi invigda redan visste kunde objekten i det yttre Oortmolnet störas och börja falla mot solen. Men det var natt, månen stod full och kometsvansens gifter pulserade.

Oort. Min avatar. Aristoteles, min dröm. Tanken borde kunna sväva fritt men faller, genom molnen ut i rymden och aldrig mer ska vi mötas igen.

Jag nyktrar till. Torsdag och ärtsoppa. Strax är det november och jag sitter åter på mitt rum. Inväntar Högslätt och singelflingor från rymden. När alltet göms i snö.

Allt för denna gång, eder Jöran

Hajar och svarta hål

Vänner!
Dagarna går och döden kommer allt närmare, kalla kårar kryper över ryggen när vi vänder oss om i mörkret. Desperata rop skriar över havsytan - HAJEN kommer, HAJEN kommer och alla (utom han som skriar) tänker givetvis på Peter och vargen, den sedelärande sagan med ömkligt slut.

Men kära vänner och bekanta, idag är det inte bara den drabbade som skriar, idag befästes fördomarna som fördomar och farhågorna som just farhågor: Ätas eller äta, det är frågan.

Svart hål åt upp stjärna
Paris. Rymdforskare har bevittnat ett mycket ovanligt fenomen: ett gigantiskt svart hål som slukade en stjärna. Något sådant inträffar bara omkring en gång på 10 000 år.
– Svarta hål, likt hajar, omfattas av den populära missuppfattningen att de är ständiga dödsmaskiner, sade forskaren Ryan Chornock från Harvard-Smithsonians centrum för astrofysik i Massachusetts.
Materieslukande svarta hål ligger vanligtvis vilande och oupptäckta i galaxernas utkanterna, men kan ibland spåras med hjälp av "resterna" efter sina måltider.
Om en stjärna passerar alltför nära kan den slitas sönder av det svarta hålet. Skenet som den då avger kan avslöja hålets gömställe, i det här fallet i en galax långt, långt borta - närmare bestämt 2,7 miljarder ljusår bort.

TT-AFP

 Jag befinner mig i chock och extas på en och samma gång.

 

Allt för denna gång hälsar

eder Jöran

 

NYHET

Gokväll,

jag inser att min pension, emeritus till trots, inte räcker till alla gosaker och allting jag vill införskaffa. Härmed överräcker jag allra ödmjukast en bunt bokliga tips till er alla som sitter och väntar på att

DEN STORA ROMANEN SKA SKRIVA SIG.

Framför allt vänder jag mig till er som sitter och väntar i allehanda utrymmen på universitet och högskolor - de litteräras crescendon. Sänd mig en slant och fundera över ödets lott.

Eder Jöran


---------------------------------------

Dagens pensionsprofessorsinnovation: BOKTITEL samt vid ytterligare skrivkramp även BAKSIDETEXT

BOKTITEL
 - "Dagen då gråsuggan tugga dynga"
- "Minnen ur en tjackhoras mutta"
- "Rivjärnet från Ingels"
- "I tidernas begynnelse fanns eter och fläsk"
- "Månfarar-rally: två steg bakåt, ett åt sidan"
- "Världsrymden från Sartre till Simone - feminister på Flatruet"