Linet och vallmon, blomma och bi

Bästa Ester,
jag vet inte riktigt vad jag ska tro när dina insinuationer drar iväg åt än det ena, än det andra hållet. Det du sade sist på telefonsvararen får här ett sanningsenligt men enkelt svar, även om jag inte formulerat orden alldeles själv.

Den makt som drager oss till varandra kalla vi för kärlek. Men blott och bart den omständigheten att vi dragas, att vi måste växa för att förenas, visar att vi leva skilda från varandra. Och en skilsmässa från den man längta efter är smärtsam för båda parter.

Dessutom måste jag tillfoga följande kommentar - som visserligen heller inte är alldeles min egen men som ändock rymmer en ansats till vidare tanke. Läs gärna något rådgivande verk av dr Marie Stopes för vidare upplysningar.

En kvinnas kärlekshunger är i själva verket en rent fysiologisk hunger efter vissa kemiska substanser, som hon själv sakna. Dessa substanser, som avsöndras av mannens körtelsystem, insprutas vid ett normalt könsumgänge i hennes underliv tillsammans med säden, och de upptagas av kvinnans vävnader och införlivas med hennes kropp. Den lesbiska kärleken kan därför omöjligt vara likvärdig med en förening mellan man och kvinna, även om den bereder kontrahenterna tillfredsställelse för stunden.

Nu hoppas jag att dina påhopp slutar.

Jöran