Till Elsa

Vissa ting går utmärkt att tala om, andra fastnar på tungan, av rent obehag: om jag säger detta kan det få svåra konsekvenser. Dessutom minns man att den snabba tanken inte alltid är den bästa. Rent logiskt sett borde man vänta med att släppa sina alster till dess kroppen ligger långt ner under jord, som aska, ren aska. Därför väljer jag det jag ämnar yppa med största precision.

I min ungdoms dagar hade jag en bekant, en högst charmant person av hög rang och vän av bättre ordning. Han var några år äldre, en jag hyste avund till men mest en aktningsvärd beundran. Blond, rak och nordisk.

Jag lärde känna honom när kriget tagit slut. Han var på besök och jag låg vid Uppsala. Vi träffades genom en gemensam bekant, Rikard, vars sympatier ännu låg på vad vi kallade "den andra sidan moralen". Vi presenterades för varandra. Hans ögon gnistrande blått mot den brända huden. Han var på besök, bodde sedan ett par år tillsammans med sin bror och mor i Argentina. Det var klimatet: det nordiska kalla och fuktiga klimatet hade så när tagit livet av hans mor. De tog båten över Atlanten, bosatte sig högt upp i bergen i en svenskeby.

Han var målare liksom sin bror.

Han flyttade tillbaka hit någon gång under 70-talet, när de flesta av oss glömt bort att det ens varit ett världskrig. Många stora idéer trängdes om tidens utrymme, många engagemang riktades mot andra platser, andra krig. Hans mor var död sedan länge och själv hade han avverkat åtminstone fyra fruar, måhända fler. Det fanns gott om fruntimmer i Argentina berättade han i ett av de sammanlagt åtta brev han skrev.

Han bosatte sig i kungl. hufvudstaden med sin sista fru, också hon en kvarleva från den sydamerikanska svenskebyn. Högst upp, en paradvåning med rum för alla antikviteter de lyckats samla på sig. Det inkluderade en stor samling hjälmar från "den verbale preussarens tid" med kors och svart och silver.

Jag blir trött inför minnena. De är döda nu, de flesta gamla bekanta, alla vänner. Inte alla, du finns kvar. Minnena. Ögonblicken, bilderna från förr. Hur världen tedde sig, hur nyanserna skiftade, hur historia skrevs. Snart finns det ingen kvar som kan berätta, snart finns det ingen kvar som håller beslutsamt fast, med åldrade men starka händer kring en bok med alla våra berättelser och minnen.

Jag lånade en bok om hans måleri på biblioteket. Jag läste raderna text under varje sida, varje målning. Det jag såg stämde inte med det som texten sade. Han målade av sig, målade människor som solbadar på stranden i ett sydamerikanskt land, målade folket, bönder som plöjer i jord, slaktaren i boden, inhängnader med gamla får.

Jag ser hans minnen, det gråa i huden som vore de inte alls levande, som vore det uppradade och dömda, som kropparna av djur och det mekaniska i fabriken, att sanden är aska och mörker i ögon som ber om nåd, som ber om liv och skorstenarna med röken och liken som väller fram ur slaktarns bod. De här staketen är inhängnader med taggtråd och murar och stängsel.

Han levde i ett nytt land men målade minnen från ett annat.
Målare. Soldat. Betydelsebärande man av rang.

Studenten var jag. Du träffade mig under denna tid, Elsa, minns du hur nästan dåraktigt jag uppskattade fåglarnas sång och ekbladen så skira om våren?

Förlåt att jag inte vågade ta steget ut,
säger Jöran

Spegelväta

Vänner,

det har slagit mig på sista tiden, att livet går passé. Måhända borde jag ha tänkt på detta fenomen så mycket tidigare, mitt liv är snart passé. Ett obehag, ett illasinnat samvete kläcktes fram och krälar runt bland vindlingarna i min hjärna. Mitt i allt det hjärngrå innanmätet ringlar sig ett något, något okänt, ett blekkolorerat men ändock liknar det en färg.

Jag känner inte längre igen mig. Fann sig stående i gathörnet med en kamerarem runt halsen, med ett linsskydd i fickan och ögon som sökte efter något, inte vet jag vad. Senare fann sig stående framför en kroppsspegel på Åhléns. Det var jag på bilden, orörlig och läskig.

Ingen hittar någonting. De sökte inombords, förbryllande, jag lovar. Där jag trodde sjukhusväggarna tog slut stod män i min egen ålder på rad med händerna utsträckta med vita piller eller svagt gula. Jag slog dem ifrån mig, men ögonen går inte att bli av med. Det darrade i dem, ihållande, nästan obemärkt men ändock lika påtagligt som stjärnfallen om natten.

Förlåt mig Elsa, förlåt mig för Knut. Förlåt att jag lekte med elden.

Är detta det han kallade ångest ber jag om dina allmosor, din vitaste bön.

Vänner!
Må detta tillstånd vara snart förgånget, må styrka kraft och mod komma detta sinne åter.
Säg: ta sig i kragen, lyft sig i nackskinnet, slit sitt hår!
Alla goda ting är tre så bered en väg och maka plats, ty snart kommer herren åter!

Eder Jöran

Hjärnridå

Så,

det for en röntgenstråle fram och inte blev jag bättre, låg avlång men inte avslappnad, spänd som en sträng matades kroppen in i en stor stilla tunnel, som gjord att rotera. Det gjorde den, en del av rotorn var uppdelad i flera liksom ringar.

Jag känner mig ovanlig till sinne och till mods.
Avtappad på det väsentliga.
Likt en skanner avläste den mig i bitar, slamsor, fina skivor färg.

Lista över orörliga ting:
- min hjärna
- en karta
- magnetkamera
- fixerad
- kontrastvätska

De sökte något men hittade inget.

De där bilderna, avbilderna de tog, som kameran och skannern tog. Tumörer är små saker som inte är att leka med. Därför var det viktigt att leta två gånger. Den första metoden var visserligen både medicinskt teknisk och kliniskt beprövad men visade inte någonting. Den andra metoden var exakt lika medicinskt teknisk och kliniskt beprövad och visade heller inte den något anmärkningsvärt. Ingen förändring i hjärnan.

Det finns ett fel någonstans.
Symtom finns det gott om men ingen förklarlig orsak.

Hade jag fått det i ena eller andra testikeln eller prostatan hade det antagligen inte alls varit något problem.

Vita fingrar i analen.
Tryck. På knä dessutom.

I detta stålrör som tycks snurra kring en axel, min axel, mitt synfält, det rubbade, en trasig nerv.

Inte ens min titel manar till triumf.
Här är alla lika.

Förhoppningsvis på återseende sjunger
Jöran från duschen

Rapportteori

Bäste Patrik,
i egenskap av överordnad vill jag att du lär dig vad som är rätt.
Jag har alltid haft som princip att uttrycka saker och ting med stringens, mycket enkelt, med en rättfram tydlighet. Detta vill jag att du registrerar och lär in.

Vetenskap är att veta saker.
När du får din doktorshatt förstår du vad jag menar, inte förr.
Kunskap är en verktygslåda. När du disputerar får du nyckeln till denna, inte förr.
Doktorshatten är beviset på att du är intelligent, intellektuell och inte som alla andra.
Doktorshatten är de smarta förunnat - märk orden: en man för sin hatt.

Detta överlämnar jag i största förtroende, vårda väl.

Råd och anvisningar vid identifiering och inre spaning i allmänhet:

Registret är vårt minne.
Låt det veta, vad Du inhämtat.
Anteckningen i byrålådan har möjligen berikat Ditt men inte rotelns vetande.
Låt därför registrera!
Först därmed utökar Du rotelns förmåga att besvara de ständigt återkommande frågorna:
Vem är det och vad är känt?
S. Äpo 1953

Dessa ord har varit mångens ledstjärna under många, många ord.
Låt de också vara dina.

I bästa välmening
Professor Gunnarson