Linet och vallmon, blomma och bi

Bästa Ester,
jag vet inte riktigt vad jag ska tro när dina insinuationer drar iväg åt än det ena, än det andra hållet. Det du sade sist på telefonsvararen får här ett sanningsenligt men enkelt svar, även om jag inte formulerat orden alldeles själv.

Den makt som drager oss till varandra kalla vi för kärlek. Men blott och bart den omständigheten att vi dragas, att vi måste växa för att förenas, visar att vi leva skilda från varandra. Och en skilsmässa från den man längta efter är smärtsam för båda parter.

Dessutom måste jag tillfoga följande kommentar - som visserligen heller inte är alldeles min egen men som ändock rymmer en ansats till vidare tanke. Läs gärna något rådgivande verk av dr Marie Stopes för vidare upplysningar.

En kvinnas kärlekshunger är i själva verket en rent fysiologisk hunger efter vissa kemiska substanser, som hon själv sakna. Dessa substanser, som avsöndras av mannens körtelsystem, insprutas vid ett normalt könsumgänge i hennes underliv tillsammans med säden, och de upptagas av kvinnans vävnader och införlivas med hennes kropp. Den lesbiska kärleken kan därför omöjligt vara likvärdig med en förening mellan man och kvinna, även om den bereder kontrahenterna tillfredsställelse för stunden.

Nu hoppas jag att dina påhopp slutar.

Jöran

Brevet från Ester

Söndag. Känner mig något sentimental. Kan ha med kyrkan att göra. Måste tvunget bikta mig. Bekännandet, be om syndernas förlåtelse. Det finns ingen evighet. Allt tar slut. Du kan håna livet och skratta döden i ansiktet men kalla aldrig din medmänniska för en fåfäng idiot.
Jag ber om tillstånd Ester för att dela med mig av ditt brev (även om det var länge sedan).

----------------

Käre Jöran,
hjärtat mitt värka, handen darra, bokstäverna fladdra, denna mening se märkligt nog svagare ut. Det som måste sägas måste sägas här i detta nu. Men först:
Minns Jöran rågfältet, minns han linblommas blå och vallmos röda? Minns han fjärils dans och svanors flykt? Minns han stigen som slingrade ner mot å? Minns han huden? Så len den var.

Jag minns allt och glömmer det aldrig.
Jag vågade och ångrar det ej.

Trots min moders varning for jag sedan, lämnade det trygga, lämnade "båten" där vind för våg. Mycken motgång fick jag känna på, pekfingrar i luften, höjda ögonbryn. Världen var så mycket större än jag nånsin kunde ana. Människors avund och rädsla hade jag då rakt inte räknat med och här måste jag säga det:
Han kan håna livet och skratta döden i ansiktet men att kalla mig, en medmänniska, för fåfäng idiot, för detta förlåter jag honom aldrig!
Ester

Till den talande

Min bäste Högslätt idag igen,
visserligen förstår jag inte varför han envisas med att komma med kommentarer om mitt förflutna inom Timmerflottans hägn: han borde inte göra detta etter värre. Benet mitt som aldrig riktigt ville vara med, som hängde halva steget efter - så är det inte nu. Hade jag inte lämnat älvdans och stockhopp för karlarna som passa bättre hade jag inte befunnit mig på platsen där jag befinner mig i detta här och nu.
Så till svaret jag måste ge dig - ett rungande nej! Jag har inte för avsikt att "låta prästen dö", det finns ting i denna värld jag ännu inte har en aning om. Jag vidmakthåller denna inställning till min egen död, först då får du döma efter vetande och tro. Jag anser att den sk låtsasvärld du letar efter eller famlar runt i inte är samma värld jag talar om. "De andra talar om träd som bildar stora skogar" säger du. Och jag vet inte riktigt vad (eller vilka andra) som du syftar på. Lövskog, tallskog, granskog, bokskog? För min egen del tycker jag eken passar allra bäst på öppna fält.
Nu ska jag vila sinnet och ta en rasktakts promenad.

Vid gott mod hälsar
Jöran

Otippad vinst

Högslätt din gamle räv,
efter ett inte alldeles kort samtal med Frykdal står det klart för mig att det var undertecknad som drog det kortaste strået- man får lyfta på hatten och buga. Måhända får vi avblåsa the championship? Mina betar får således, från denna stund, betraktas som fullständigt värdelösa?

Skam den som ger sig.

Än är handduken inte kastad.

Värre har man varit med om.

Visselpipan ljuder inte på den här sidan plan, så se sanningen i vitögat Högslätt! Så länge det finns rörelse i lekamen fortsätter jag kampen.
Jag tar fram mitt bryne och slipar yxan.
Bered dig på ännu en rond, hälsar
Jöran

Spatial, förflyttning

Gamla som nya vänner, idag har jag återigen upptäckt vilka enorma landvinningar som kan göras från denna plats.
Jag reser icke men reser ändock, suckade den håglöse.
Dock måste erkännas: tiden tänjer sig inte nog tillfredsställande för mina ändamål.
Tanken var som så, att ännu en historia skulle förtäljas för Ester.
Som hon ber, på bara knäna böjer sig ner.

Intet är som väntans tider

Detta vet jag mycket väl.
Gokväll önskar
Jöran

Rikard Stålkuulas handske

Ester, allas vår Mälardrottning:
här kommer nu en gång för alla historien om Rikard Stålkuulas handske. Istället för att återberätta låter jag Mait Lotaanens finlandssvenska stämma ljuda.

Det var på morgonen strax efter solen vanligtvis, när molnen var försvunna, brukade träda fram bakom ladusvalans boning, Pingstkyrkans i Morsis tegeltäckta tak. Pissljumma ränder på ett akvarellpapper, tänkte Hede där han gick längst med gärdesgårdens östra sida, för liksom pissljumma ränder såg ju vägen ut. Istället för en hel körbana var där två halvt vattenfyllda traktorspår att välja mellan.
Om han nu inte ville gå vid sidan om.

Hede halvsvor som sig brukligt var om morgontimman, som ett tjursurt svar på kyrktuppens gnisslande rörelser i tornet. Tuppen som var högst upp och såg längst i Hedes by. Hede stannade vid kyrktrappan och spejade omkring: inte en endaste själ verkade vara vaken. Prästen låg ännu i säng och mornade sin frilla. Lillkalven i kätten stilla stod.
Bara Hede var vaken.

Han klev bredbent uppför trappan och sköt upp kyrkporten. I mörkret famlade han sig sedan bort till koret, fick fatt i ett stearinljus och satte veken i brand, svepte med ljuset framför altaret.

Tavlan visade Gabriel med stora vida vingar.
Ängelns öga gnistrade i skenet, silvervita krans.

I hålet under träsärken var handsken fast: kalvskinnsfingrar försvunna. Rikard Stålkuulas sista men ack så osjälviska handling. Han lämnade sin handske en vinterkall natt, lämnade den att värma en ängel. Aldrig syntes han i bygden mer, men handsken finns kvar att beskåda.
Hede satte ljuset i staken, drog av sig mössan och läste en bön.
Snart var det hans tur att lämna.

Mer om detta förtäljer inte Mait, men Hede lär ha tagit sig över Bottenhavet och bildat en egen tapper klan. Sångare, skomakare eller bönder, om detta vet vi idag ingenting.

Minns din röst och minnet ska sjunga, som Holken lär ha sagt.

Eder Jöran

Mildrande greppet sinar

Tvåtusensex tack för tillslaget, ack för nya året! Vänner, aldrig trodde jag vi skulle få uppleva fyrverkeripjäsen tillsammans igen, skrumpna kroppars ände. Pånyttfödelsens tid sprang förbi, nu gäller det att bida medan järnet ännu är mjukt. Slå banka, ty snart sinar det mildrande greppet om mossa metall.
Glädje åstad.
Sol skiner in genom fönster.
Snön ligger mjuk över trapp och sten.
Tanken flyr tundran, liknar en flåsande jycke.
Detta, minna vänner, är min värld och jag lämnar den aldrig.
Ta väl hand om er till dess trettondagsafton är svunnen, det händer saker när man minst anar.
Eder tillgivne trogne
Jöran