Ester, allas vår Mälardrottning:
här kommer nu en gång för alla historien om Rikard Stålkuulas handske. Istället för att återberätta låter jag Mait Lotaanens finlandssvenska stämma ljuda.
Det var på morgonen strax efter solen vanligtvis, när molnen var försvunna, brukade träda fram bakom ladusvalans boning, Pingstkyrkans i Morsis tegeltäckta tak. Pissljumma ränder på ett akvarellpapper, tänkte Hede där han gick längst med gärdesgårdens östra sida, för liksom pissljumma ränder såg ju vägen ut. Istället för en hel körbana var där två halvt vattenfyllda traktorspår att välja mellan.
Om han nu inte ville gå vid sidan om.
Hede halvsvor som sig brukligt var om morgontimman, som ett tjursurt svar på kyrktuppens gnisslande rörelser i tornet. Tuppen som var högst upp och såg längst i Hedes by. Hede stannade vid kyrktrappan och spejade omkring: inte en endaste själ verkade vara vaken. Prästen låg ännu i säng och mornade sin frilla. Lillkalven i kätten stilla stod.
Bara Hede var vaken.
Han klev bredbent uppför trappan och sköt upp kyrkporten. I mörkret famlade han sig sedan bort till koret, fick fatt i ett stearinljus och satte veken i brand, svepte med ljuset framför altaret.
Tavlan visade Gabriel med stora vida vingar.
Ängelns öga gnistrade i skenet, silvervita krans.
I hålet under träsärken var handsken fast: kalvskinnsfingrar försvunna. Rikard Stålkuulas sista men ack så osjälviska handling. Han lämnade sin handske en vinterkall natt, lämnade den att värma en ängel. Aldrig syntes han i bygden mer, men handsken finns kvar att beskåda.
Hede satte ljuset i staken, drog av sig mössan och läste en bön.
Snart var det hans tur att lämna.
Mer om detta förtäljer inte Mait, men Hede lär ha tagit sig över Bottenhavet och bildat en egen tapper klan. Sångare, skomakare eller bönder, om detta vet vi idag ingenting.
Minns din röst och minnet ska sjunga, som Holken lär ha sagt.
Eder Jöran
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar