Vänner!
Jag önskar det vore 1986 eller 2061 och inte nu. Jag är trött och sliten, deprimerad, tungsint och allmänt obekväm i tofflor och pyjamas. Jag sitter inte hemma, jag är inte på ön, nej jag hasar mestadels omkring och snurrar runt i korridorerna. Jag är installerad, inkluderad och på eget bevåg inlagd på klinik nära Ödeshög. Jag önskar det vore februari 1986. Eller om det vore juli om ett antal långa ovetandes för egen del döda decennier. Att det som far fram över himlen är Halleys och inte ett rödhårigt troll Oort, min avatar. Jag trodde väl aldrig avatar om mig själv. Under flera månader har jag enbart blott och besinningslöst befunnit mig i Oorts form, kropp. Fan ta alla teknikers under med grafikkort och fan och hans moster.
Februari 1986. Stjärnor, nattsudd och Halleys komet. Jag stod som Aristoteles och stirrade, häpnade över avståndet och närheten, hur synkrona vi var men ändå separerade. Som vi invigda redan visste kunde objekten i det yttre Oortmolnet störas och börja falla mot solen. Men det var natt, månen stod full och kometsvansens gifter pulserade.
Oort. Min avatar. Aristoteles, min dröm. Tanken borde kunna sväva fritt men faller, genom molnen ut i rymden och aldrig mer ska vi mötas igen.
Jag nyktrar till. Torsdag och ärtsoppa. Strax är det november och jag sitter åter på mitt rum. Inväntar Högslätt och singelflingor från rymden. När alltet göms i snö.
Allt för denna gång, eder Jöran
