Vissa ting går utmärkt att tala om, andra fastnar på tungan, av rent obehag: om jag säger detta kan det få svåra konsekvenser. Dessutom minns man att den snabba tanken inte alltid är den bästa. Rent logiskt sett borde man vänta med att släppa sina alster till dess kroppen ligger långt ner under jord, som aska, ren aska. Därför väljer jag det jag ämnar yppa med största precision.
I min ungdoms dagar hade jag en bekant, en högst charmant person av hög rang och vän av bättre ordning. Han var några år äldre, en jag hyste avund till men mest en aktningsvärd beundran. Blond, rak och nordisk.
Jag lärde känna honom när kriget tagit slut. Han var på besök och jag låg vid Uppsala. Vi träffades genom en gemensam bekant, Rikard, vars sympatier ännu låg på vad vi kallade "den andra sidan moralen". Vi presenterades för varandra. Hans ögon gnistrande blått mot den brända huden. Han var på besök, bodde sedan ett par år tillsammans med sin bror och mor i Argentina. Det var klimatet: det nordiska kalla och fuktiga klimatet hade så när tagit livet av hans mor. De tog båten över Atlanten, bosatte sig högt upp i bergen i en svenskeby.
Han var målare liksom sin bror.
Han flyttade tillbaka hit någon gång under 70-talet, när de flesta av oss glömt bort att det ens varit ett världskrig. Många stora idéer trängdes om tidens utrymme, många engagemang riktades mot andra platser, andra krig. Hans mor var död sedan länge och själv hade han avverkat åtminstone fyra fruar, måhända fler. Det fanns gott om fruntimmer i Argentina berättade han i ett av de sammanlagt åtta brev han skrev.
Han bosatte sig i kungl. hufvudstaden med sin sista fru, också hon en kvarleva från den sydamerikanska svenskebyn. Högst upp, en paradvåning med rum för alla antikviteter de lyckats samla på sig. Det inkluderade en stor samling hjälmar från "den verbale preussarens tid" med kors och svart och silver.
Jag blir trött inför minnena. De är döda nu, de flesta gamla bekanta, alla vänner. Inte alla, du finns kvar. Minnena. Ögonblicken, bilderna från förr. Hur världen tedde sig, hur nyanserna skiftade, hur historia skrevs. Snart finns det ingen kvar som kan berätta, snart finns det ingen kvar som håller beslutsamt fast, med åldrade men starka händer kring en bok med alla våra berättelser och minnen.
Jag lånade en bok om hans måleri på biblioteket. Jag läste raderna text under varje sida, varje målning. Det jag såg stämde inte med det som texten sade. Han målade av sig, målade människor som solbadar på stranden i ett sydamerikanskt land, målade folket, bönder som plöjer i jord, slaktaren i boden, inhängnader med gamla får.
Jag ser hans minnen, det gråa i huden som vore de inte alls levande, som vore det uppradade och dömda, som kropparna av djur och det mekaniska i fabriken, att sanden är aska och mörker i ögon som ber om nåd, som ber om liv och skorstenarna med röken och liken som väller fram ur slaktarns bod. De här staketen är inhängnader med taggtråd och murar och stängsel.
Han levde i ett nytt land men målade minnen från ett annat.
Målare. Soldat. Betydelsebärande man av rang.
Studenten var jag. Du träffade mig under denna tid, Elsa, minns du hur nästan dåraktigt jag uppskattade fåglarnas sång och ekbladen så skira om våren?
Förlåt att jag inte vågade ta steget ut,
säger Jöran
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar