Åskans grå töcken

Tor far fram, slungar hammare mot himmel. Huvudet mitt rämnar itu, faller mot backen i bitar. Nu kommer tiden vi har väntat på!

Tanken klarna:
min ensligt belägna fjällsjö
(vem skrev detta storslagna
vem lade myrmark och hjortron
myggor och knotter
kvistar och nitor och lotter?)

Allt denna märkliga dag
tillägnas Sara av Björka

Jöran

Lagerbladets prassel förbi

Jag är tillbaka. Sjön lämnade jag kvar och var själv tvungen att stanna ett par dagar i den stora staden. Värmen var kolossal, statyerna på borggården svettades och konungen höll sig i skuggan. Jag besökte ett gammalt museum: svärdet och korset samt en hel kammare med guld.
Jag satt under en pil intill Djurgårdsbron. Glassen smälte i luften.
Lagerblad.
Kunskap.
De vise och dårarna vrider sig i sina gravar. Detta tidevarv bär förnimmelsens tecken i pannan. Det ångar och frustar på. Vetenskap. Vetgirighet. Vett möts av ovett, rätt av orätt, och aldrig mötas de bägge två. Inte undra på att saligheten är till ända.
Det ytan bära kan vi åka på.
Djupet är där under.
Braudel hade både vett och rätt. Jag saknar honom.
Så, gott folk, jag misströstar inte helt under solen: en dag hinner förnuftet och känslan ikapp varandra, ytan blir djupet, höst blir vår. Då somnar jag tryggt under lagern.
Eder alldeles särskilt utvilade
Jöran