Mortes

Det kan inte vara sant. Jag måste drömma.

Vaknade strax före klockan fem av en smäll från parkeringen, tänkte: nu slog han sönder en ruta till. På samma Saab, den röda. Satte mig upp i sängen, lystrade. Det blåste ännu ordentligt, ven uppifrån taket. Drog på mig tofflorna, ut i hallen, på med rocken, nycklarna med. Det blåste rejält utanför porten, spejade. Inte en mänsklig rörelse i mörkret, bara vind och löv och luftdrag.

Gick en runda kring parkeringen, varenda ruta var hel, tomt men fullt av bilar.

Tyckte mig se att det rörde sig någon i porten 23, någon som stod och tryckte?

Kallt som tusan under rocken, tofflorna något blöta.

Närmade mig porten. Där var han! Lutad inåt lä. Jag gick förbi, försökte registrera detaljer i ögonvrån, ville inte vrida runt och medge att han fanns. Pinnade på ett varv kring huset, vände så hastigt tillbaka. Han stod kvar. Stannade intill. Han höll en katt i famnen. Stod en stund.

Är det några problem? Nickade mot katten. Är det din?
Den är min.

Jag tittade på den en stund. En rätt så tjock, antagligen en som vanligtvis bara var inne, katt.

Jag konstaterade, lite för mig själv, att det var dags att gå hem och sova. Jag nickade till, som grannar kan hälsa på varandra. Han nickade tillbaka, nästan obemärkt och böjde sig, lät katten ta steg bort på vägen. Först gick den långsamt, något tvekande. När jag följde efter hastade den iväg, kilade in i rabatten och försvann. Jag tittade efter den en stund.

Han stod vid porten till mitt hus.
Mortes är min katt, min enda vän i världen.
Du lät den gå.

Jag stannade ett tag, någon slags samhörighet där i blåsten.


Kikade ut genom fönstret och såg hans ryggtavla försvinna bortåt ljuset. Morgonen på väg och jag kunde inte förmå mig sova.

Trötta tankar från
Jöran