Hjärnridå

Så,

det for en röntgenstråle fram och inte blev jag bättre, låg avlång men inte avslappnad, spänd som en sträng matades kroppen in i en stor stilla tunnel, som gjord att rotera. Det gjorde den, en del av rotorn var uppdelad i flera liksom ringar.

Jag känner mig ovanlig till sinne och till mods.
Avtappad på det väsentliga.
Likt en skanner avläste den mig i bitar, slamsor, fina skivor färg.

Lista över orörliga ting:
- min hjärna
- en karta
- magnetkamera
- fixerad
- kontrastvätska

De sökte något men hittade inget.

De där bilderna, avbilderna de tog, som kameran och skannern tog. Tumörer är små saker som inte är att leka med. Därför var det viktigt att leta två gånger. Den första metoden var visserligen både medicinskt teknisk och kliniskt beprövad men visade inte någonting. Den andra metoden var exakt lika medicinskt teknisk och kliniskt beprövad och visade heller inte den något anmärkningsvärt. Ingen förändring i hjärnan.

Det finns ett fel någonstans.
Symtom finns det gott om men ingen förklarlig orsak.

Hade jag fått det i ena eller andra testikeln eller prostatan hade det antagligen inte alls varit något problem.

Vita fingrar i analen.
Tryck. På knä dessutom.

I detta stålrör som tycks snurra kring en axel, min axel, mitt synfält, det rubbade, en trasig nerv.

Inte ens min titel manar till triumf.
Här är alla lika.

Förhoppningsvis på återseende sjunger
Jöran från duschen