Söndag. Känner mig något sentimental. Kan ha med kyrkan att göra. Måste tvunget bikta mig. Bekännandet, be om syndernas förlåtelse. Det finns ingen evighet. Allt tar slut. Du kan håna livet och skratta döden i ansiktet men kalla aldrig din medmänniska för en fåfäng idiot.
Jag ber om tillstånd Ester för att dela med mig av ditt brev (även om det var länge sedan).
----------------
Käre Jöran,
hjärtat mitt värka, handen darra, bokstäverna fladdra, denna mening se märkligt nog svagare ut. Det som måste sägas måste sägas här i detta nu. Men först:
Minns Jöran rågfältet, minns han linblommas blå och vallmos röda? Minns han fjärils dans och svanors flykt? Minns han stigen som slingrade ner mot å? Minns han huden? Så len den var.
Jag minns allt och glömmer det aldrig.
Jag vågade och ångrar det ej.
Trots min moders varning for jag sedan, lämnade det trygga, lämnade "båten" där vind för våg. Mycken motgång fick jag känna på, pekfingrar i luften, höjda ögonbryn. Världen var så mycket större än jag nånsin kunde ana. Människors avund och rädsla hade jag då rakt inte räknat med och här måste jag säga det:
Han kan håna livet och skratta döden i ansiktet men att kalla mig, en medmänniska, för fåfäng idiot, för detta förlåter jag honom aldrig!
Ester
5 kommentarer:
Hur våga han! Ta genast bort det!
Nej, trots dina påtryckningar låter jag publikationen stå oförändrad. Tala gärna in svadorna på telefonsvararen, jag behöver ändå inte lyssna, säger
Jöran
Låt bli att barnsla sig så in i Norden, svara genast i telefon!
Nej för det går fortare att här svara. Nu stänger jag av och hon kan lugna sig.
Sov så gott, lilla Ester och fortsätt med sina små söta drömmar, önskar
Jöran
Fy för den karlen, han var båd elak och vrång
Skicka en kommentar